Tro inte att du är något. Eller?

Alltså, den här begränsande överenskommelsen ”tro inte att du är något” som tycks råda i Sverige. Den som sällan sägs högt. Den som sägs med en blick, en min eller bara med tystnad. Vem vinner på den? Det är dags för ett rejält bryt av den här ängsliga ovanan.

Jag vill dela med mig av en erfarenhet som har fått mig att reflektera och lära. Efter att jag hade jobbat som projektledare och strateg på en stor reklambyrå i många år gick jag på föräldraledighet. Under ledigheten utbildade jag mig inom copywriting. Innan det var dags att börja jobba igen kontaktade jag min VD och berättade att jag ville komma tillbaka, men i en ny roll. Nämligen som copywriter. Min VD sa till mig att det var omöjligt, inte för att han inte trodde på mig, utan för att det skulle bli svårt att bli accepterad i en ny roll. Speciellt eftersom det handlade om att gå från icke-kreatör till kreatör (wow, känsligt …). Jag stod på mig och fick hans OK. Det skulle visa sig att han visste bättre än jag. Jag fick förvisso komma tillbaka som copywriter, på pappret, och det var stort av företaget; dels för att de ville ge mig chansen (lite som ett tack för ett bra jobb i min andra roll) men också för att jag fick gräddfil framför andra sökande, och det kan man ju tycka vad man vill om (på den tiden var det kö in av talangfulla copywriters som ville jobba på den då väldigt framgångsrika byrån). Om man ska kunna ta reda på om det är kul att jobba som copywriter, och om man är tillräckligt bra, måste man få chansen att faktiskt verka som copywriter. Den chansen infann sig inte. Jag hamnade i ett slags ingemansland. Jag blev inte teamad med någon AD (förutom när vi skulle ta fram en inbjudan till en intern golftävling). Jag fick inga briefer. Jag fick skriva en innehållsförteckning på en yoghurt, en hyllvippa och ett brickunderlägg. (Det behöver inte vara fy skam. Minsta enhet kan vinna guld. Men ändå, jag tror ni fattar.) Det här var inte någon enskild persons fel. Vad som var ivägen var den här svenska kulturen, som tyvärr även finns på reklambyråer. Den här ”tro inte att du är något” (som jag även själv brottades med, med mig själv, i sammanhanget) parat med en lathet. Det blir jobbigt att omvärdera och sortera in en person i nytt fack. Min VD hade rätt, han var klokare än jag. Eftersom jag är envis gav jag mig inte, utan hittade en ny väg att få svaret på min eventuella copywriter-karriär. Jag sade upp mig – rädd men beslutsam – och fann en nystartad byrå som inte riktigt hade samma cred och därför inte samma kö in av copywriters. Byrån anställde mig, måhända i brist på någon annan, men kanske också för att jag hade mycket strategisk kunskap att ge som kunderna kunde gynnas av parallellt med mitt skrivande. Här fick jag chansen fullt ut. Teamades med en AD, fick briefer, gjorde kampanjer. Jag är tacksam för den chansen.

Nu har det gått många år sedan det här hände och jag har vidareutbildat mig inom andra områden också. Härom året råkade jag på en ung person som studerade till psykolog. Vi bytte kontaktuppgifter och kände nog båda två att vi klickade. Väl hemma tittade jag in på hennes hemsida. Den kändes fräsch, modern och unlimited (obegränsad; blir liksom bättre på engelska) mest för att hon inte bara presenterade sig som en sak utan helt naturligt, och utan pardon, i tre kategorier; journalistik (tv, radio, tidning, moderator, konferencier), psykologi och musik. Oerhört befriande och bejakande. Inga underutnyttjade talanger här inte.

Jag blev både peppad och inspirerad. Kanske att jag allra mest blev lättad. Det har nämligen gått och skavt i mig att jag numera är ganska många saker efter alla år, erfarenheter och utbildningar, och jag har upplevt att ”tro inte att du är något” har legat som ett begränsande lock över mig. Nu plötsligt fick jag luft och hela min nya hemsida, som jag haft en sådan ångest över, bara rann ur mig. Ja, där framgår nästan allt jag är och det känns sant och rätt. För nu. Det har också visat sig att jag blir bättre på det ena tack vare det andra.

Så, du som när en dröm om utveckling och förändring, låt ingenting stoppa dig. Livet självt är, om något, en ständig förändring. För varje andetag vi tar förändras något. Vi kan själva välja om vi vill kämpa emot eller dras med. Jag rekommenderar det senare! Skulle det visa sig att du vill ”tillbaka” till det du gjorde innan, är det allt annat än ett misslyckande, för jag lovar dig att du blir bättre på det du gjorde innan tack vare det du nyss prövade. Dessutom försvinner inte gammal kunskap för att man prövar nytt.

Visst blir det jobbigare för både en själv och andra när man inte längre kan stoppas i ett specifikt fack. Fast vad är det egentligen som är jobbigt? Jo, det är nog träningsvärken av alla slag vi behöver slå för att slå hål på ”tro inte att du är något”. Och även om min devis i reklambranschen många gånger har varit; förenkla, förenkla, förenkla, (lite som mäklarens; läget, läget, läget), vill jag nu berikad med mod, kraft, liv och vilja bara säga, släpp alla begränsande tankar och; pröva, pröva, pröva. Det är det som får jorden att snurra. Åt ett gynnsamt håll.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-